Bokslut

Hej på er.

Jag gjorde bokslut igår. Säger det något om min karaktär att jag alltid, utan undantag, väntar till sista dagen? Det gick såklart bra. Jag är pragmatisk. Önskar att jag ständigt vore lika pragmatisk.

Nåväl. Nu ska jag göra bokslut över den här bloggen. Också.

Såhär skrev jag när jag startade den här bloggen: ”Ämnen jag gissar, så här innan jag ens skrivit fem inlägg, kommer återkomma är processen kring (mitt) måleri, andras tankar om processer i måleri, funderingar av mer teknisk art. Jag antar också att jag kommer återkomma till den princip diskussion som förs, med varierande intensitet, kring det som lite slarvigt kallas klassiskt måleri. Men vi får väl se.”

Hittills har den listan stått på huvudet. Om jag får säga det själv. Den lilla Processerna-killen med soliga lockar har blivit undanträngd av högljudda Princip-surgubben. Jag trodde, helt ärligt, att ett regelbundet skrivande skulle förändra mitt måleri. Tydliggöra. Det har mest tagit tid från mitt måleri. Tid jag inte ens hade från början. Jag håller den här bloggen ansvarig för att helt oviktiga frågor fått ta alltför stor plats i min tankevärld.

Men skriva är fantastiskt. Jag hade inte skrivit innan. (Putslustigheter undanbedes.) Och jag kommer fortsätta. Men då i en form som inte drar in principgeggan i finrummet, utan i en som tydliggör processer. Helst mina. Förmodligen kommer jag skriva i någon slags essä-form och lägga ut på andreasbirath.com. Vi får se.

Som bokslutspresent får ni en av mina favoritmålningar. Missa inte  utställningen på Akvarellmuseet.

"Indian summer" - Andrew Wyeth

Att kamera eller att inte kamera

Det här är början och slutet av en vid cirkel. Sedan jag började måla och teckna på heltid har det inte gått en månad utan att jag tagit del av (ibland, men mer sällan, också deltagit i) diskussioner kring fotografiets vara eller inte vara. Dessa diskussioner är ofta polariserade. I ena ringhörnan står puritanerna, de som med stolthet hävdar att de endast jobbar efter naturen (alltså efter modell, eller framför ett objekt som finns i verkligheten) och i den andra de som hävdar att den-eller-den mästaren visst använde foto eller likställt hjälpmedel.

Den här texten har funnits ett tag i min mapp med utkast. Ifrån början handlade den mest om David Hockney. När man pratar om foto vs naturstudier dyker Hockney och hans ”Secret knowledge” ofta upp. Jag såg en dokumentär med Hockney för ett par år sedan. I denna dokumentär visade Hockney på gamla verk, som han sedan försökte återskapa. En lampa blev inte alls lika fin när Hockney tecknade. Och det var liksom hela bevisningen. Om inte jag (underförstått: som är vår tids störste) klarar av det här på fri hand – ja, då kan inte de ha klarat av det heller. Det ett resonemang som haltar betänkligt. Alltså alldeles oavsett om Hockney är vår tids störste ”draftsman”. Nu är han ju inte det. Bildgoogla själva och se. Och då blir ju resonemanget rent av löjeväckande.

Men, nu klippte jag alltså i den här texten. Senast i går läste jag en facebook diskussion i ämnnet som innehöll en del sansade kommentarer. Michael Klein, som startade tråden, tänker t.ex. göra ett experiment: måla samma persons porträtt med foto som referens, och utan (med personen som modell m.a.o). Och sedan jämföra. Men diskussionen innehöll också en del ortodoxa inslag. Och det slog mig, att de ortodoxa fotovägrarna har det gemensamt med fotorevisionisterna att de lägger ett värde i själva referensen. De förra låter oss förstå att deras bilder är lite bättre, helt enkelt för att de jobbat uteslutande från naturen. De senare vill hävda att just deras bilder blir bättre i samma mån som Vermeers blir sämre när vi får veta att Vermeer minsann använde camera obscura, ett slags förvridet balansförhållande. Den här gamle mästaren använde camera obscura – jag använder foto – alltså är mina bilder lika bra som ni säger att hans är, eftersom han inte heller gjorde det på fri hand.

Både fotovägraren och fotorevisionisten missar målet; att göra en bild som berör. Det handlar om att låta ett språk berätta om och spela mot ett ämne. När detta fungerar uppstår magi. En magi som kallas kommunikation. Blir jag inte berörd av en bild spelar det ingen roll om den är gjord av någon som stått på händerna och gjort den, eller om den minsann är en exakt återgivning av ett specifikt rum vid en specifik tidpunkt.

Här klippte jag bort ett gäng exempel, och mina kommentarer. Exempel på målningar, som jag personligen vet är gjorda efter naturen, och som är tightare än andra målningar gjorda efter foto. Jag klippte också bort ett par målningar av Zorn, som man har fotoreferenserna till, som är mer måleriska än en del målningar där konstnären gjort stor sak av att aldrig jobba efter foto.

Kanske får skriva om det här igen. För tillfället får det räcka, jag är tillbaks där jag var i början. När jag lite tagen på sängen hörde klasskamrater upprört avfärda någon målare med ”yeah, but you know, I heard that he use photos a lot”. Kanske han gör – men hans bilder har fortfarande mer magi på en kvadratcentimeter än vad alla dina har tillsammans. Sa jag inte. Men tänkte.

Världen blir enklare när man ser den genom ortodoxa glasögon. Det är också lättare att gömma dåligt hantverk bakom en stil, och sedan grädda in denna stil i fluffiga teorier. Och det är som alltid, svårt att hitta sin egen plats mellan svart och vitt.

Faran med branding

"Danielle" - Jeremy Lipking, som är en av förgrundsgestalterna bakom Novorealism

Läser om en (till) rörelse inom ”realismen”. Senaste tillskottet i raden av rörelser som säger sig slå ett slag för traditionellt måleri heter NOVOREALISM (de envisas med att skriva i versaler). Här kan man läsa deras manifest. Gör det. Skulle vara kul att höra om ni håller med mig, för nu tänkte jag berätta om vad jag tycker i frågan.

För det första. Det här är marknadsföring. Det står inte explicit i manifestet, men det råder inget tvivel om denna drivkraft. Inget dåligt i det. Ingen annan kommer marknadsföra de här killarna, bra att de fixar skivan själva.

För det andra. Novorealism är det senaste exemplet på en rörelse som (enligt egen utsago) kämpar mot de där gemensamma väderkvarnarna. Konstkritiker som blundar för skillnaden mellan Jeremy Lipking och Karin Broos till exempel. (Nu vill jag göra en proaktiv markering. Anledningen till att jag tog de här två som exempel är för att jag gillar deras måleri ungefär lika. Och det är inte så mycket, för att tala klarspråk. Men det finns en väsentlig skillnad mellan dem. Och det är poängen.) Eller oviljan att bedöma den här sortens måleri efter relevanta kriterier. Det finns en hel del väderkvarnar, och det är bra att man definierar och bemöter dessa.

De här två aspekterna är i bästa fall bra för mig, i värsta fall har de inte med mig att göra. Så vad är problemet? För jag har ett problem med Novorealism. Jag har samma problem med kitsch och alla de andra rörelserna. Ibland låter de som att de bara är revolutionärer, att de kämpar för att vi alla ska ta oss ur konstvärldens proletariat (vilket för övrigt är ett direkt citat från Odd Nerdrum). Ibland skyltar de med att den egna marknadsföringen är målet. Uttalat eller inte, tycks de här två komponenterna vara allestädes närvarande.  Tillsammans ska vi förändra konstvärlden, som ännu inte fattat. Tillsammans ska vi tjäna massa deg också.

Problemet är bara att de där två aspekterna motverkar varandra. Branding, som ju detta är – att definiera sig själv utifrån ett varumärke som man tillskriver en rad egenskaper – är till sin natur kortvarig. Ja, relativt kortvarig i alla fall. Relativt den långsiktiga förändring av konstvärlden man, cyniskt eller inte, säger vara en agent för. Och det är här mitt problem konkretiseras. De här rörelserna gör egen marknadsföring av det som är mitt. Och ditt. Det som tillhör alla som har ett intresse av föreställande måleri med ett hantverk som sträcker sig bortom kopierande av foto.

Det är paketeringen som är problemet. Inte bara det lite löjeväckande att sätta ett varumärke på sig själv, utan framför allt att i den paketeringen sätter man ett bäst-före-datum på innehållet.

Jag ska inte bara gnälla. Jag har ett alternativ också. Vad sägs om att fortsätta utvecklas, koncentrera sig på att göra bättre bilder (jag skulle kunna skriva till höstdagjämningen om vad det betyder) och ta fighterna där de dyker upp? Kanske inte ger stålar i år, men förmodligen förbättrar det chanserna för den där Förändringen. På riktigt.

Och vill man inte ställa upp på mitt manifest, då ber jag bara en sista bön om att man ska välja vilket ben man ska stå på. Branding. Eller Förändring. Inte båda, för då äter den förra upp den senare.