Faran med branding

"Danielle" - Jeremy Lipking, som är en av förgrundsgestalterna bakom Novorealism

Läser om en (till) rörelse inom “realismen”. Senaste tillskottet i raden av rörelser som säger sig slå ett slag för traditionellt måleri heter NOVOREALISM (de envisas med att skriva i versaler). Här kan man läsa deras manifest. Gör det. Skulle vara kul att höra om ni håller med mig, för nu tänkte jag berätta om vad jag tycker i frågan.

För det första. Det här är marknadsföring. Det står inte explicit i manifestet, men det råder inget tvivel om denna drivkraft. Inget dåligt i det. Ingen annan kommer marknadsföra de här killarna, bra att de fixar skivan själva.

För det andra. Novorealism är det senaste exemplet på en rörelse som (enligt egen utsago) kämpar mot de där gemensamma väderkvarnarna. Konstkritiker som blundar för skillnaden mellan Jeremy Lipking och Karin Broos till exempel. (Nu vill jag göra en proaktiv markering. Anledningen till att jag tog de här två som exempel är för att jag gillar deras måleri ungefär lika. Och det är inte så mycket, för att tala klarspråk. Men det finns en väsentlig skillnad mellan dem. Och det är poängen.) Eller oviljan att bedöma den här sortens måleri efter relevanta kriterier. Det finns en hel del väderkvarnar, och det är bra att man definierar och bemöter dessa.

De här två aspekterna är i bästa fall bra för mig, i värsta fall har de inte med mig att göra. Så vad är problemet? För jag har ett problem med Novorealism. Jag har samma problem med kitsch och alla de andra rörelserna. Ibland låter de som att de bara är revolutionärer, att de kämpar för att vi alla ska ta oss ur konstvärldens proletariat (vilket för övrigt är ett direkt citat från Odd Nerdrum). Ibland skyltar de med att den egna marknadsföringen är målet. Uttalat eller inte, tycks de här två komponenterna vara allestädes närvarande.  Tillsammans ska vi förändra konstvärlden, som ännu inte fattat. Tillsammans ska vi tjäna massa deg också.

Problemet är bara att de där två aspekterna motverkar varandra. Branding, som ju detta är – att definiera sig själv utifrån ett varumärke som man tillskriver en rad egenskaper – är till sin natur kortvarig. Ja, relativt kortvarig i alla fall. Relativt den långsiktiga förändring av konstvärlden man, cyniskt eller inte, säger vara en agent för. Och det är här mitt problem konkretiseras. De här rörelserna gör egen marknadsföring av det som är mitt. Och ditt. Det som tillhör alla som har ett intresse av föreställande måleri med ett hantverk som sträcker sig bortom kopierande av foto.

Det är paketeringen som är problemet. Inte bara det lite löjeväckande att sätta ett varumärke på sig själv, utan framför allt att i den paketeringen sätter man ett bäst-före-datum på innehållet.

Jag ska inte bara gnälla. Jag har ett alternativ också. Vad sägs om att fortsätta utvecklas, koncentrera sig på att göra bättre bilder (jag skulle kunna skriva till höstdagjämningen om vad det betyder) och ta fighterna där de dyker upp? Kanske inte ger stålar i år, men förmodligen förbättrar det chanserna för den där Förändringen. På riktigt.

Och vill man inte ställa upp på mitt manifest, då ber jag bara en sista bön om att man ska välja vilket ben man ska stå på. Branding. Eller Förändring. Inte båda, för då äter den förra upp den senare.