Att kamera eller att inte kamera

Det här är början och slutet av en vid cirkel. Sedan jag började måla och teckna på heltid har det inte gått en månad utan att jag tagit del av (ibland, men mer sällan, också deltagit i) diskussioner kring fotografiets vara eller inte vara. Dessa diskussioner är ofta polariserade. I ena ringhörnan står puritanerna, de som med stolthet hävdar att de endast jobbar efter naturen (alltså efter modell, eller framför ett objekt som finns i verkligheten) och i den andra de som hävdar att den-eller-den mästaren visst använde foto eller likställt hjälpmedel.

Den här texten har funnits ett tag i min mapp med utkast. Ifrån början handlade den mest om David Hockney. När man pratar om foto vs naturstudier dyker Hockney och hans “Secret knowledge” ofta upp. Jag såg en dokumentär med Hockney för ett par år sedan. I denna dokumentär visade Hockney på gamla verk, som han sedan försökte återskapa. En lampa blev inte alls lika fin när Hockney tecknade. Och det var liksom hela bevisningen. Om inte jag (underförstått: som är vår tids störste) klarar av det här på fri hand – ja, då kan inte de ha klarat av det heller. Det ett resonemang som haltar betänkligt. Alltså alldeles oavsett om Hockney är vår tids störste “draftsman”. Nu är han ju inte det. Bildgoogla själva och se. Och då blir ju resonemanget rent av löjeväckande.

Men, nu klippte jag alltså i den här texten. Senast i går läste jag en facebook diskussion i ämnnet som innehöll en del sansade kommentarer. Michael Klein, som startade tråden, tänker t.ex. göra ett experiment: måla samma persons porträtt med foto som referens, och utan (med personen som modell m.a.o). Och sedan jämföra. Men diskussionen innehöll också en del ortodoxa inslag. Och det slog mig, att de ortodoxa fotovägrarna har det gemensamt med fotorevisionisterna att de lägger ett värde i själva referensen. De förra låter oss förstå att deras bilder är lite bättre, helt enkelt för att de jobbat uteslutande från naturen. De senare vill hävda att just deras bilder blir bättre i samma mån som Vermeers blir sämre när vi får veta att Vermeer minsann använde camera obscura, ett slags förvridet balansförhållande. Den här gamle mästaren använde camera obscura – jag använder foto – alltså är mina bilder lika bra som ni säger att hans är, eftersom han inte heller gjorde det på fri hand.

Både fotovägraren och fotorevisionisten missar målet; att göra en bild som berör. Det handlar om att låta ett språk berätta om och spela mot ett ämne. När detta fungerar uppstår magi. En magi som kallas kommunikation. Blir jag inte berörd av en bild spelar det ingen roll om den är gjord av någon som stått på händerna och gjort den, eller om den minsann är en exakt återgivning av ett specifikt rum vid en specifik tidpunkt.

Här klippte jag bort ett gäng exempel, och mina kommentarer. Exempel på målningar, som jag personligen vet är gjorda efter naturen, och som är tightare än andra målningar gjorda efter foto. Jag klippte också bort ett par målningar av Zorn, som man har fotoreferenserna till, som är mer måleriska än en del målningar där konstnären gjort stor sak av att aldrig jobba efter foto.

Kanske får skriva om det här igen. För tillfället får det räcka, jag är tillbaks där jag var i början. När jag lite tagen på sängen hörde klasskamrater upprört avfärda någon målare med “yeah, but you know, I heard that he use photos a lot”. Kanske han gör – men hans bilder har fortfarande mer magi på en kvadratcentimeter än vad alla dina har tillsammans. Sa jag inte. Men tänkte.

Världen blir enklare när man ser den genom ortodoxa glasögon. Det är också lättare att gömma dåligt hantverk bakom en stil, och sedan grädda in denna stil i fluffiga teorier. Och det är som alltid, svårt att hitta sin egen plats mellan svart och vitt.