Jag gjorde bokslut igår. Säger det något om min karaktär att jag alltid, utan undantag, väntar till sista dagen? Det gick såklart bra. Jag är pragmatisk. Önskar att jag ständigt vore lika pragmatisk.

Nåväl. Nu ska jag göra bokslut över den här bloggen. Också.

Såhär skrev jag när jag startade den här bloggen: ”Ämnen jag gissar, så här innan jag ens skrivit fem inlägg, kommer återkomma är processen kring (mitt) måleri, andras tankar om processer i måleri, funderingar av mer teknisk art. Jag antar också att jag kommer återkomma till den princip diskussion som förs, med varierande intensitet, kring det som lite slarvigt kallas klassiskt måleri. Men vi får väl se.”

Hittills har den listan stått på huvudet. Om jag får säga det själv. Den lilla Processerna-killen med soliga lockar har blivit undanträngd av högljudda Princip-surgubben. Jag trodde, helt ärligt, att ett regelbundet skrivande skulle förändra mitt måleri. Tydliggöra. Det har mest tagit tid från mitt måleri. Tid jag inte ens hade från början. Jag håller den här bloggen ansvarig för att helt oviktiga frågor fått ta alltför stor plats i min tankevärld.

Men skriva är fantastiskt. Jag hade inte skrivit innan. (Putslustigheter undanbedes.) Och jag kommer fortsätta. Men då i en form som inte drar in principgeggan i finrummet, utan i en som tydliggör processer. Helst mina. Förmodligen kommer jag skriva i någon slags essä-form och lägga ut på andreasbirath.com. Vi får se.

Som bokslutspresent får ni en av mina favoritmålningar. Missa inte  utställningen på Akvarellmuseet.

"Indian summer" - Andrew Wyeth

Den här texten har funnits ett tag i min mapp med utkast. Ifrån början handlade den mest om David Hockney. När man pratar om foto vs naturstudier dyker Hockney och hans ”Secret knowledge” ofta upp. Jag såg en dokumentär med Hockney för ett par år sedan. I denna dokumentär visade Hockney på gamla verk, som han sedan försökte återskapa. En lampa blev inte alls lika fin när Hockney tecknade. Och det var liksom hela bevisningen. Om inte jag (underförstått: som är vår tids störste) klarar av det här på fri hand – ja, då kan inte de ha klarat av det heller. Det ett resonemang som haltar betänkligt. Alltså alldeles oavsett om Hockney är vår tids störste ”draftsman”. Nu är han ju inte det. Bildgoogla själva och se. Och då blir ju resonemanget rent av löjeväckande.

Men, nu klippte jag alltså i den här texten. Senast i går läste jag en facebook diskussion i ämnnet som innehöll en del sansade kommentarer. Michael Klein, som startade tråden, tänker t.ex. göra ett experiment: måla samma persons porträtt med foto som referens, och utan (med personen som modell m.a.o). Och sedan jämföra. Men diskussionen innehöll också en del ortodoxa inslag. Och det slog mig, att de ortodoxa fotovägrarna har det gemensamt med fotorevisionisterna att de lägger ett värde i själva referensen. De förra låter oss förstå att deras bilder är lite bättre, helt enkelt för att de jobbat uteslutande från naturen. De senare vill hävda att just deras bilder blir bättre i samma mån som Vermeers blir sämre när vi får veta att Vermeer minsann använde camera obscura, ett slags förvridet balansförhållande. Den här gamle mästaren använde camera obscura – jag använder foto – alltså är mina bilder lika bra som ni säger att hans är, eftersom han inte heller gjorde det på fri hand.

Både fotovägraren och fotorevisionisten missar målet; att göra en bild som berör. Det handlar om att låta ett språk berätta om och spela mot ett ämne. När detta fungerar uppstår magi. En magi som kallas kommunikation. Blir jag inte berörd av en bild spelar det ingen roll om den är gjord av någon som stått på händerna och gjort den, eller om den minsann är en exakt återgivning av ett specifikt rum vid en specifik tidpunkt.

Här klippte jag bort ett gäng exempel, och mina kommentarer. Exempel på målningar, som jag personligen vet är gjorda efter naturen, och som är tightare än andra målningar gjorda efter foto. Jag klippte också bort ett par målningar av Zorn, som man har fotoreferenserna till, som är mer måleriska än en del målningar där konstnären gjort stor sak av att aldrig jobba efter foto.

Kanske får skriva om det här igen. För tillfället får det räcka, jag är tillbaks där jag var i början. När jag lite tagen på sängen hörde klasskamrater upprört avfärda någon målare med ”yeah, but you know, I heard that he use photos a lot”. Kanske han gör – men hans bilder har fortfarande mer magi på en kvadratcentimeter än vad alla dina har tillsammans. Sa jag inte. Men tänkte.

Världen blir enklare när man ser den genom ortodoxa glasögon. Det är också lättare att gömma dåligt hantverk bakom en stil, och sedan grädda in denna stil i fluffiga teorier. Och det är som alltid, svårt att hitta sin egen plats mellan svart och vitt.

"Danielle" - Jeremy Lipking, som är en av förgrundsgestalterna bakom Novorealism

Läser om en (till) rörelse inom ”realismen”. Senaste tillskottet i raden av rörelser som säger sig slå ett slag för traditionellt måleri heter NOVOREALISM (de envisas med att skriva i versaler). Här kan man läsa deras manifest. Gör det. Skulle vara kul att höra om ni håller med mig, för nu tänkte jag berätta om vad jag tycker i frågan.

För det första. Det här är marknadsföring. Det står inte explicit i manifestet, men det råder inget tvivel om denna drivkraft. Inget dåligt i det. Ingen annan kommer marknadsföra de här killarna, bra att de fixar skivan själva.

För det andra. Novorealism är det senaste exemplet på en rörelse som (enligt egen utsago) kämpar mot de där gemensamma väderkvarnarna. Konstkritiker som blundar för skillnaden mellan Jeremy Lipking och Karin Broos till exempel. (Nu vill jag göra en proaktiv markering. Anledningen till att jag tog de här två som exempel är för att jag gillar deras måleri ungefär lika. Och det är inte så mycket, för att tala klarspråk. Men det finns en väsentlig skillnad mellan dem. Och det är poängen.) Eller oviljan att bedöma den här sortens måleri efter relevanta kriterier. Det finns en hel del väderkvarnar, och det är bra att man definierar och bemöter dessa.

De här två aspekterna är i bästa fall bra för mig, i värsta fall har de inte med mig att göra. Så vad är problemet? För jag har ett problem med Novorealism. Jag har samma problem med kitsch och alla de andra rörelserna. Ibland låter de som att de bara är revolutionärer, att de kämpar för att vi alla ska ta oss ur konstvärldens proletariat (vilket för övrigt är ett direkt citat från Odd Nerdrum). Ibland skyltar de med att den egna marknadsföringen är målet. Uttalat eller inte, tycks de här två komponenterna vara allestädes närvarande.  Tillsammans ska vi förändra konstvärlden, som ännu inte fattat. Tillsammans ska vi tjäna massa deg också.

Problemet är bara att de där två aspekterna motverkar varandra. Branding, som ju detta är – att definiera sig själv utifrån ett varumärke som man tillskriver en rad egenskaper – är till sin natur kortvarig. Ja, relativt kortvarig i alla fall. Relativt den långsiktiga förändring av konstvärlden man, cyniskt eller inte, säger vara en agent för. Och det är här mitt problem konkretiseras. De här rörelserna gör egen marknadsföring av det som är mitt. Och ditt. Det som tillhör alla som har ett intresse av föreställande måleri med ett hantverk som sträcker sig bortom kopierande av foto.

Det är paketeringen som är problemet. Inte bara det lite löjeväckande att sätta ett varumärke på sig själv, utan framför allt att i den paketeringen sätter man ett bäst-före-datum på innehållet.

Jag ska inte bara gnälla. Jag har ett alternativ också. Vad sägs om att fortsätta utvecklas, koncentrera sig på att göra bättre bilder (jag skulle kunna skriva till höstdagjämningen om vad det betyder) och ta fighterna där de dyker upp? Kanske inte ger stålar i år, men förmodligen förbättrar det chanserna för den där Förändringen. På riktigt.

Och vill man inte ställa upp på mitt manifest, då ber jag bara en sista bön om att man ska välja vilket ben man ska stå på. Branding. Eller Förändring. Inte båda, för då äter den förra upp den senare.

Men i väntan på det måste jag bara säga något om debatter och kritik av realistiskt måleri. (Kritik, som i feedback, återkoppling.) Jag tyckte att debatten kring utställningen och boken Figurationer i somras var lite sorglig. De som skrev boken och organiserade utställningen kunde säkert inte önskat sig något bättre. För de  inblandade, och då menar jag både de konstnärer som deltog och de som indirekt berörs (jag t.ex.), var den däremot sorglig. Sorglig för att allt urartade till en principdiskussion. Det blev en debatt-tävling.

Där jag skulle vilja diskuterat måleriet, blev jag tveksam. Hur ska jag kritisera , som i att försöka formulera åsikter som leder framåt, något som just nu är utsatt för ett bombardemang av nazi-teorier och förminskningar? Alltså för mig själv (och på skolan) är det ju inga problem – där tar jag mig an denna utställning/bok som jag gör med annat måleri. Hur kan jag lära mig något av det här? Vad är bra? Vad är dåligt? Vad gillar jag – och varför då? I den offentliga delen av detta samtal var polariseringen så stark att jag (och jag tror inte jag var ensam) tvekade att lufta sådana funderingar. Det blev för mycket ”fiendens fiende” av det hela.

Jag tycker således det är fantastiskt att Anna Brodow Inzaina på sin blogg har börjat  bena ut begreppen. Läs om ni inte har gjort det redan. I kommentarstråden spårar det dock ur. Igen. Kan vi inte gå vidare? Alltså, istället för att diskutera själva texten (Johan Lundbergs förord i Patricnys utställningskatalog) eller utställning, så blir det en diskussion om vem som sagt vad. Som ett gammalt gift par. I en dålig mening.

Det är säkert intressant för de inblandade, och de visar ju onekligen prov på retoriska färdigheter. Mitt problem är att jag tycker den här delen av konstvärlden i Sverige förtjänar bättre. Det finns en värld bortom Figurationer. Den här delen av Sveriges konstscen är större än Johan Patricny och Odd Nerdrum-sfären. Och, för att vara tydlig, jag tror inte Johan Patricny är så värst betjänt av att agera basebollträ i den här retoriktävlingen. Han, och alla vi andra, förtjänar saklig kritik, och ett resonerande kring definitioner och historisk kontext som leder framåt. Anna Brodow har visat att det går, undrar om andra kan följa efter?

Den här polariseringen tjänar vissa på. Och det är inte vi som målar. Kanske en tanke att beakta.

Först en hög tröskel – vilken ism ska man egentligen använda på de målare som vill kunna mer än teckna kroki? Där en del av uttrycket bärs av språkliga nyanser som kräver en hantverksmässig skicklighet (och då bara i marginell mening en materiell skicklighet)? I kommentarerna återfinns bl.a. följande begrepp: klassisk och traditionell realism, 1800-tals naturalism, social realism, 1700-talsklassicism.

Alltså först en till synes ivrig vilja att definiera exakt vilken ”stil” det är frågan om. Det är ungefär här man märker att begreppen som används, i bästa fall, förpassar  måleriet som ska beskrivas till historien. (I sämre fall är de förminskande, men nu höll sig Kempe till de förpassande, så det gör vi med.)

Nästa steg. Att ifrågasätta eventuella termers giltighet utifrån något slags lex Vilks. Om det inte finns konsensus i konstvärlden kring något – så finns det inte. Kempe ifrågasätter till exempel termen klassisk realism (här vet jag inte om hon gör sig dum, eller försöker med något slags trix – jag är inte så retoriskt driven som Jessica Kempe). Finns den? En enkel googling bort hittar man belägg för att den finns. Men det är klart, det finns kanske inte konsesus kring denna term i Jessicas kretsar – och då finns den inte. På riktigt liksom.

Tredje steget. Nu vänder man helt plötsligt. Från att vara ivrig till definition till att påstå att det inte finns någon skillnad. Det är samma. Alla får vara med. Jessica Kempe:

”Jag tycker sammanfattningsvis att konstens isärhållanden idag är helt onödiga. Idag efter postmodernismen – tar samtidskonsten till sig från alla håll. Utan gränser. En naturalistisk hand och expressionistisk form i samma verk.”

Peter Dahl. Från hans akademitid. (www.peterdahl.com)

Perfekt. Om det var sant. Men det är ju just det där med … naturalismen, eller vad man nu ska kalla den. Om man går en kurs i gamla mästares tekniker, för konsthögskolorna har ju verkligen blivit duktiga på sådana, är det OK. Jessica säger att hon har klassisk träning. Av Peter Dahl. Peter Dahl? Herregud. Om man, på ett konceptuellt plan, knyter an till måleri som är äldre än hundra år – så är det också OK. Men om man tycker sig vilja  ha mer, att de språkliga möjligheterna i naturstudier så som de gjordes före 1900 är en förutsättning för sitt bildskapande, ja då blir det nazistkopplingar, förminskande, tystnad, förlöjligande.

Jag vill gärna att det ska vara som Jessica skriver. Att det är löjeväckande med detta exkluderande när vi skriver 2010. Med den trestegsraket hon visar i den där kommentarstråden tycks det dröja innan vi är där dock.

Jag hade tänkt skriva en sur text om GPs kulturdel. Hur en kulturredaktion som, vid upprepade tillfällen hävdar att debatter och ämnen som rör det figurativa/traditionsburna/klassiska måleriet är avklarat. Och sedan inte kan hålla fingrarna i styr. Jag skrev tidigare här på bloggen om årets bottennapp där Svensk gjorde hatbrottskopplingar till just den typ av konst som man inte vill skriva om. I dagens GP kan man i recension läsa om det där ”petnoga” måleriet. I en recension som inte alls handlar om den sortens måleri. Som man ju alltså inte säger sig vara intresserad av att skriva om. Bekvämt nog, för kulturredaktionen på GP, finns inte recensionen på nätet. Den här gången heller.

David Hockney, mannen bakom slutsatsen: de tecknar bättre än jag - alltså måste de haft hjälpmedel

Som tur är kan man läsa annat. Som den här krönikan av Anna Brodow Inzaina. Läs den. Där andra snubblar in i principdebatter och definitionsklyverier reder Brodow Inzaina ut begreppen. Man kan tycka att det Brodow Inzaina skriver är självklart, men då målar man antingen inte själv ”gammelrealistiskt” (läs krönikan) eller så får man läsa igen. Det låter självklart för att det är glasklart. http://annabrodowinzaina.wordpress.com/2010/03/05/stor-skillnad-mellan-realisterna-kronika-svd-53/

För övrigt har jag, istället för att skriva den där sura texten, skrivit lite på del två i ”Försvar av måleriet jag älskar”. Den här gången: kameran. Kom tillbaks om några dagar så har jag den nog färdig att läsas.

Sanningen, Tiden och Historien (Francisco Goya Y Lucientes, från nationalmuseum.se)

Helgen som gick var jag i Stockholm. Delar av ”Immortal Works” representerade Vasa konsthall vid Art Anglais. Man kan väl beskriva hela helgen som ett slags kulturhelg, med tre konstmässor och utökade öppettider på gallerier. För min del inskränkte sig aktiviteterna till att titta på det som ställdes ut på Anglais och ett besök till Nationalmuseum. Jag var på Kulturhuset, men herregud vad mycket folk det var. Bakåt utåt. Jag var på Konstakademin, men då ringde min farmor och ville titta på min målning. Konstakademin och snorkiga kulturkonsumenter i svarta kläder vs farmor – det fick bli farmor. Nationalmuseum förresten, är det inte fantastiskt, varje gång jag är där upptäcker jag minst en ny målning som jag liksom tittat på men inte sett förrut. Den här gången var det Goyas tur. Den här har jag alltid tyckt vara för … lös. Men nu. Äh, jag babblar. Det var inte alls det här jag skulle skriva om.

Där stod jag på pocketshop och letade lite planlöst efter något att läsa på tåget. En vit bok med ett svart upp-och-nedvänt kors. En ängel på framsidan. ”När änglar dör”, titel. ”Jag är Satan. Det här är min berättelse om hur allting egentligen gick till.” Och Andreas Roman. Heter bokens författare. Jag lovade mig själv att inte på något sätt ordvitsa i det här inlägget, men ibland får man liksom ett tecken. Du. Ska. Läsa. Den. Här.

Man kan läsa om när änglar faller på Andreas Romans sida: http://www.andreasroman.com/nar_anglar_dor.html. Jag googlade lite, på den här bloggen finns en text om boken. Läs den, det blir inga fler litteratur-utsvävningar på den här bloggen. Inte efter den där texten om Cormac mcCarthy. Jag skall bliva vid min läst.

Illustration för Det förlorade paradiset av Gustave Doré

I mitt huvud är Andreas Roman kompis med Kevin Smith, Garth Ennis och Steve Dillon. På många sätt. Kanske ett citat från en intervju jag läste med Ennis sammanfattar deras (påstådda) vänskap bäst. Nu orkar/hinner jag inte leta upp den där intervjun… eller kanske var det ett förord till något utav albumen? Hur som, med reservation för att inte helt korrekt citera, avvisade Ennis de våldsamma protester Preacher-serien fick från fundamentalt kristet håll. Hur kan man, som kristen, klaga på det jag gör? Jag bryr mig förmodligen mer om den kristna traditionen än vad många av de som nu protesterar mot Preacher. Varför skulle jag annars ägna år av mitt liv åt den här historien?

Jag tänker på detta (det där är en formulering som för övrigt finns på alla bloggar, nu även på min) och på mitt samtal med en bekant som jobbar på (i?) Vatikanen. Ett samtal om hur det inte görs några nya religiösa bilder. Jag tror på honom när han säger att, om man ser över tiden, så har nyskapandet, återetableringen av religionen avstannat. Gå tillbaks ett par århundraden, hitta Dante, hitta Milton. Hitta en konstvärld som kontinuerligt återvann religionen och gjorde den till sin. Som förstod att i religionens bilder hitta motiv för det allmänmänskliga. Vad har vi idag? Antingen en religiös bildvärld som förvrängs och används som provokation – eller som gammal burkmat. Jag berättade att jag på något konstigt vis upplevt Hammarskjölds Vägmärken som det mest religiösa jag läst av litteratur skriven, säg, de senaste 50 åren.

Undrar vem som skriver 2000-talets Det förlorade paradiset?

”uppskruvade och aggressiva ton som dominerat det offentliga samtalet om konst  det senaste året [...]. Den massmediala upprördheten kring Anna Odell och NUG samt utställningen Figurationer [...] med tillhörande propagandakampanj signerad tidskriften Axess, är bara några exempel på detta.”

(Johan Lundberg funderar över drivkrafterna bakom de eviga påhoppen på Axess. Propagandakampanj?) Jag fortsätter läsa Fredrik Svensk. Han pratar om hur det är både estetiskt och politiskt intressant att representationen av en queer kärlek är en gestaltning av kärlek som skapare av gemenskap. Eh?

”Denna idé om kärlek går faktiskt också att översätta till expansionen av konstnärliga praktiker på ett alltmer utvidgat konstfält. Och liksom det alltid finns de som hävdar att heterosexualiteten och inget annat är av naturen given, så finns det också konstpoliser som som känner ett hat mot denna multipliceringsprocess och som vill föra tillbaka konsten til ett förställt ursprung, till en direkt nytta, en idé om skönhet, eller till en säljbar produkt.”

Kanske var det mina morgonögons fel. Men jag läste verkligen det där första stycket, där Svensk nämner Figurationer, som att det fanns ett hat mot utställningen/boken/propagandakampanjen. Så jag läste om queerstycket ovan. Och googlar Fredrik Svensk. Nä, såklart var det inte som jag trodde – det var hat mot Odell och NUG och hat från Figurationer-gänget. Nu spekulerar jag, men jag tror inte Svensk ser detta som en inkonsekvens. Svensk avslutar sin krönika:

”Kanske var det just rädslan för en sådan laglös kärlek som plötsligt fick ledarskribenter, yrkespolitiker, och reaktionärer med anspråk på att representera verklighetens folk, att uttrycka sitt hat mot Anna Odell och NUG, snarare än en oro för bortkastade skattepengar och konstlöshet.
I så fall är steget inte långt till att jämföra de häftigaste reaktionerna mot samtidskonsten med vad som i andra sammanhang kallas hatbrott och hederskultur. Om denna kulturens hederskultur trots allt döljer en kärlek, så är det en korrupt sådan, som behandlar sitt kärleksobjekt som en ägodel. Frågan är om inte andra sidan av samma korrupta kärlek i viss mån är ett nödvändigt ont för våra konstinstitutioner.”

Nu blir jag förvirrad på riktigt. Först över Fredrik Svensk. Vad menar människan? Att sommarens nazistkopplingar av Svensks kollegor är av naturen tvungen – som försvar mot den hederskultur som stavas traditionellt måleri? Jag förstår inte. Menar Svensk dessutom att våra konstinstitutioner, som hittills tydligen varit inne i en ”multipliceringsprocess”, nu måste ”försvara” sig med samma metoder – notera nyspråket? Lever jag och Fredrik Svensk i samma verklighet?

Jag blir också förvirrad över hur GP väljer sina texter. Hur ska man läsa texten om elever vid Valand som är trötta på teorier och politik jämte Svensks krönika? En av eleverna säger att hon

”tycker sig se ”efter typ 45 år av konceptuell konst” en ny våg komma. Ett bejakande av konst som man inte behöver beskriva med ord. Konst som får lov att vara estetiskt tilltalande”

Är det dessa elever Svensk menar? Är det dem han vill börja ”försvara” sig mot? Och hur mycket multiplicering blir det av detta? Nej, läsa GP en söndagsmorgon gör mig sannerligen inte klokare.

(Läs lite mer Svensk? Här är ett par favoriter: http://www.vilks.net/?p=169 , http://hd.se/kultur/2007/01/11/debatt-konsten-talar-inte-foer-sig/. Och när jag googlade på Svensk hittade jag den här texten om Ulf Linde av Fred Andersson. Önskar jag hade läst den i morse.

Jag är inte son till Eva Birath. Eva Birath har en son som heter Andreas. Men jag och han är alltså inte samma person. Jag är inte heller son till Lena Birath, som däremot är en avlägsen släkting till min fru. Lena är ofta i Italien, har jag förstått. Med viss frekvens vistas jag också i Italien. Punkt.

Förlåt. Det här var lite väl personligt? Ville bara reda ut det här, i text. Kanske någon läser detta och därigenom besparar mig åtminstonde en fråga om bodybuilding eller matlagning i San Gimignano. Som bot för detta pseudosläktforskande lovar jag bättring i nästa inlägg. Som antingen kommer handla om Harold Speed eller om skolformer.

Jag besökte det då nyöppnade Annigoni museet när jag var i Florens senast. Helt ärligt hade jag aldrig fattat grejen med Annigoni riktigt. Nelsons anekdoter andades bilden av en legend, en mytisk figur. Nyfiken hade jag därför bläddrat förbi någon reproduktion och lite slarvigt avfärdat det som … för tight. Jag vet inte. Hursomhelst så var det mer av pliktkänsla och av praktiska skäl som jag tog mig till Villa Bardini. Mer för att jag behövde ett utflyktsmål för mig och mina gäster, och Villa Bardini som ju ligger brevid Forte Belvedere lät som ett säkert kort. I värsta fall en kaffe och beundra utsikten.

Mrs Woolfson

Mr Rydy

Jag älskar de där stunderna. När man får på käften av sina fördomar. Eller sina lågt ställda förväntningar. På käften fick jag i alla fall. Alltså, på ytan blir man (jag) ju såklart alltid andäktig inför måleri som de här två. (Länkar från artrenewal.org, klicka för större bilder.) Alltså måleri som ju ser fint ut på skärmen, men när man står framför dukar som de här. Mamma.

Den där kaffekoppen fick liksom maka på sig. Hur hade jag kunnat avfärda det här?

[här raderade jag ett stycke med pladder och superlativer. Skärp dig nu.] För mig innebar den här visiten två stora upplevelser. Nummer ett. Den ohyggliga ärligheten. För en stund sedan läste jag en intervju med en gallerist, som säljer föreställande, traditionellt måleri. Galleristen menade att det viktigaste råd han hade att ge till målare i början av sin karriär var att tänka som en affärsman. Pietro Annigoni skulle varit den här galleristens mardröm. Istället för ”egen stil” och ”följsamhet till marknaden” följde Annigoni bara sitt måleri. Egen stil? Han har en egen stil för varje bild på museet känns det som. Totalt hänsynslöst låter han sitt måleri följa bilden.

Och två. Han går inte vilse i den eviga moderna vs traditionen fighten. Herregud vad jag är trött på förmenta sanningar om målare som varit så himla fantastiskt duktiga hantverksmässigt – och sedan valt att gå vidare. Och hitta barnet i sig. Eller vad det nu är. Picasso t.ex. Annigoni gör däremot bilder som renläriga klassiska realister skulle kalla för abstrakta. Han håller tillbaka paletten när det behövs. Han exploderar i färg när det behövs. Han är ultrarealist när det behövs. Han är skissartad när det behövs. Men. Han. Kan. (Inte bara göra halvtaskiga porträttstudier, som Picasso.) Teckningen är alltid där. Det är den stora skillnaden.

Canonica della Chiesa di S. Stefano

De bilder jag återkom till flest gånger och som fortfarande är mina favoriter är teckningarna Annigoni gjorde av sin älskade hemstad strax efter bombningarna -44. Det är som att han måste dokumentera. Tomheten.

På imamuseum.org kan man se fler. Gör det. Såhär kan teckningar vara.

Slutligen lite tips om andra ställen. Om man gillar Pietro Annigoni ska man, förutom att ta flyget till Florens och gå uppför den sjukt branta uppförsbacken till Villa Bardini, beställa och titta på filmen Annigoni – Portrait of an Artist. (Youtube trailer.) Sedan kan man läsa vidare här:
http://artblogbybob.blogspot.com/2009/08/knife-thrower.html
http://www.theflorentine.net/articles/article-view.asp?issuetocId=4367
http://en.wikipedia.org/wiki/Pietro_Annigoni
http://www.artrenewal.org/pages/artist.php?artistid=191&page=1

Jag läste den här essän (första gången) efter att ha sett Gunnar Larsson i paneldiskussionen som avslutade Figurationer debatten i somras. Jag skäms lite för att jag inte hade koll på Gunnar Larsson. Att erkänna sina förutfattade meningar är viktigt, och här gör jag det. Jag hade avfärdat Gunnar Larsson p.g.a. hans arbetsplats. Att få en (felaktig) bild av en annan människa vederlagd är fantastiskt. Det bästa är att få den så pulveriserad som i detta fall. I mina ögon är Larssons deltagande i paneldebatten en av de bestående höjdpunkterna av sommarens principkacklande kring figurativt/föreställande måleri.

Så det är med ett slags försiktig, lite generad, optimism som jag läser inledningen till den här essän. Tolv sidor senare är jag såld. Jag har aldrig tidigare läst något om måleriets poesi och potential som haft den här … sprängkraften. Allt man läser om måleri är skrivet med analytiska glasögon. Det här är inifrån. Allt såklart enligt min ödmjuka uppfattning. Får jag citera ett stycke?

Är den uttalade ambitionen att vara nyskapande därmed meningslös? Jag tror inte det, men jag tror att den är farlig. Orginalitetshetsen saboterar många gånger våra förutsättningar för det medvetna språkarbete som är den nödvändiga grunden för allt uttrycksfullt måleri. Fixeringen vid det extrema lurar oss att renodla språket så mycket att de språkliga kombinationerna upphör att vara meningsfulla. Målningen riskerar att reduceras till att vara en torr symbol för en konstnärligt radikal urvalsprocess istället för att vara ett underbart språk människor emellan.

Efter inledningen följer bokens viktigaste sidor. Här radar Larsson upp de åtta grundbegrepp i vilka han anser att man kan dela upp allt måleri. Innan jag glömmer det vill jag få en sak sagt. Det här är det enda vettiga sättet med vilket man kan prata med en annan människa om måleri. Jag vet inget annat samtalsämne som lika lätt som ”Måleri” urartar i maktspråk, revirpinkeri, alibi-diskussioner etc. Vad Larsson gör är alltså att först rita kartan. Utifrån denna karta kan man sedan föra en ärlig diskussion – antingen om grundbegreppen i sig, eller, om man är överens om dessa, om måleriet i fråga. Fantastiskt.

Larssons åtta grundbegrepp:

• rum
• volym
• bildrytm
• ljus
• färg
• stoff
• mimik
• materialitet

I essäns tredje del, Konstupplevelser, använder sig Larsson av sina egna begrepp när han formar ett slags egen kanon. Slutligen avlutas essän med författarens/målarens tankar om måleri som vägen till odödlighet (!).
Jag har ett par invändningar, såklart. Den vattentäta skiljelinjen mellan motiv och måleriets språk t.ex. Larsson pratar om måleriets språk som det primära – att bildens motiv är dess ”trafikskyltsinformation”. Jag håller inte riktigt med. En bra bild har ett spel mellan innehåll och dess uttryck. Det måste inte rimma, men det måste finnas ett spel. Så. Om jag fick göra en egen lista skulle jag tillföra en punkt till listan och kalla den för tematik. Larsson skriver om detta i stycket om Poussin:

Snuddar vi kanske här egentligen vid en mycket intressant och för målaren farlig fråga, som vi av bekvämlighetsskäl gärna sopar under mattan. Jag tänker på den paradoxala konflikten mellan måleriets konkreta och abstrakta uppenbarelseformer, alltså de olikartade förväntningar som kategorierna ”tavlan på väggen” och ”målningens språk” framkallar? Vem vill å ena sidan ha en massa pladder på väggen, vem vill å andra sidan ha ett språk som begränsas av ett dekorum?

Att jag inte håller med om Gunnar Larssons lista över nyskapande målare är väl helt i sin ordning. Varför Pollock istället för Rembrandt. Matisse som den store mästaren på volymteckning, ja det går liksom bortom mitt förstånd. Typ. I den här arga recensionen vill skribenten att fler kvinnor ska in i Larssons lista. Klart, man skulle kunna lägga vilket filter som helst över den där listan, men jag menar bara att jag inte har samma målare på min. Och – igen – det här är textens största förtjänst. Den försvårar språkförbistring och pseudodiskussioner när det gäller måleri. Det blir lätt att prata om vad man gillar, och kanske viktigare vad man är oense om.
Apropå den där arga recensionen med genusvinkel tycker jag Linda Fagerström har blandat ihop det. Om det är något som är ett nutidsproblem så är det väl att alltför många konstkritiker försöker skapa en egen blandning – och att det är Larsson som med den här essän säger att ”hockey är hockey”. Att man måste bedöma måleri efter sina egna kriterier.

Jag har alltid avskytt det populära påståendet at konstnärligt skapande är en slags forskning.  [...] Den försåtligt självsmickrande föreställningen att konst är en slags specialgren av vetenskapen, där kunskapssökandet sker intuitivt och resultaten verifieras konstnärligt, har de senare åren upphöjts till dogm på de högre konstutbildningarna i Sverige. [...] Jag vill med denna essä bidraga lite grand till att återerövra konstteorin från den konstvetenskapliga och filosofiska kidnapparligan till konstnärerna.

Den här texten börjar dra i väg. För att runda av vill jag säga att den här essän borde läsas av alla som någonsin vill närma sig måleri. Larsson har nämligen börjat rita en karta. En karta som har varit försvunnen. En karta över ett land där vi pratar om måleri i sig själv. Och hur det genom detta prat – inte genom principfrågor – kan nå odödligheten. Om jag fick ta med mig en människa att gå och titta på måleri med, skulle det vara Gunnar Larsson.

====

läs mer vad andra skrivit:
http://hd.se/kultur/boken/2009/09/07/korkad-konstkritik/
http://dagensbok.com/2009/06/18/med-breda-penseldrag/
http://annabrodowinzaina.wordpress.com/2010/01/12/kronika-gunnar-larsson-svd-1812/
http://www.kuriren.nu/kultur/artikel.aspx?articleid=5206609
http://theresebohman.wordpress.com/2009/05/18/ansatt/
http://hoglander.se/blog/2009/09/23/gunnar-larsson-nyskapande-maleri/
http://www.omkonst.com/09-larsson-nyskapande-maleri.shtml

från cormacmccarthy.com

Men det här blogginlägget ska inte handla om vargar. Inte primärt i alla fall. Men det ska handla om Cormac mcCarthy. Och varför jag vill måla som han skriver. Egentligen skriver jag det här för att få reda på just detta själv. Innan jag börjar nysta och lista vill jag dock få sagt det här: jag är ingen litteraturvetare. Jag är sannerligen ingen litteraturvetare. För den som inte läst mcCarthy och vill läsa om honom av litteraturvetare finns det lite länkar längst ned.

Enligt mig är stort måleri, lite förenklat, bilder som är så enkla att förstå att även den oerfarne, outbildade får en stark upplevelse – och samtidigt existerar på djupet. Det där djupet som de bildade skriver texter om och förstår och sätter i kontext. Yta och djup, och spänningen däremellan som öppnar för egna tolkningar, att själv existera i bilden. En bild som bara existerar på djupet är en ”painters painting”. Inget fel i det. Men för egen del så känner jag djup tillfredsställelse när en bild jag gjort får betraktare ur båda grupperna att kontakta mig för att påpeka något de upplevt. (Det har hänt.) Och helt ärligt har jag svårt att på ett personligt plan förstå människor som målar utan att ha som målsättning att lyckas med den här ekvationen – att få bilden att existera på flera plan, varav ett är omedelbart och inte kräver förkunskap. Motivmässigt tycker jag det här är det, utan konkurrens, svåraste med måleri. Nej, det här är det svåraste alla kategorier, med måleri.

Övergången, som jag alltså precis läst ut, har den spänningen. Jag berättade vid frukostbordet om den nya boken jag hade börjat läsa. När min femåriga dotter frågade vad den handlade om återberättade jag första kapitlet. Nästa dag frågade hon om jag läst något mer. Det blev en morgonrutin. Jag återberättade föregående kvälls läsning på enklaste sätt (och censurerade bort valda detaljer): han sade, sedan hände det här, sedan kom det en annan etc. Vid ett tillfälle reste sig min dotter upp och lämnade frukostbordet, gick in på sitt rum och grät. Vi hade ett samtal på golvet om varför människor gör onda saker. Detta, nu understryker jag, efter att bara fått den mest sakliga ytan återberättad för sig. Något med en historia måste vara starkt om den lyser genom ett sådant filter. Och när jag hör eller läser vad skolade människor får ut av mcCarthys böcker så kan jag ibland förstå, ibland intesifierar dessa analyser min egen upplevelse – och ibland undrar jag om vi läst samma bok. Yta och djup.

Vidare. De böcker jag läst handlar om det vackraste med människan. Och det djupaste onda med människan. Någon skrev att mcCarthy skriver om våra val och hur de formar våra liv. Jag håller med, men där det vackraste är lika synligt som det onda handlar berättelserna om … livet. Bara. Någon dör utan att det byggts upp en storm stämning. Någon berättar en historia som till synes är ett stickspår. En ond kanske blir besegrad av en ond. Far och son i ”Vägen” har ett förhållande som är så genomärligt att det gör ont att läsa när de säger förlåt. Livet genom det vackra och det onda på samma gång.

Det lättåtkomliga blir det eviga.

Sedan rör sig mcCarthy tematiskt i områden som jag personligen kretsar i ständig omloppsbana kring: moral, religion.

Bildmässigt. Jag tror inte jag är unik i att se mcCarthys historier i bilder. Starka, som i klara och intensiva, bilder. Dels beroende på historien i sig. Och dels på hur den drivs stilistiskt. Liksom i måleri skapas det liksom en egen dimension när stilen driver historien som driver stilen. Inget är så förbryllande som när något inte rimmar stilistiskt. Spelar ingen roll om man inte gillar Hammershøis motiv, att motiv och stil rimmar gör hans bilder sköna att betrakta oavsett. Eller såhär: det här är varför jag tränar och tränar och tränar. Utan den där skickligheten kan man inte bli tillräckligt vass, tillräckligt tydlig, tillräckligt följsam i sin stil. Och då missar man den där extra dimensionen. Jag hoppas få uppleva den dagen då mina målningars historier är så integrerade med pigmenten som berättar dem att man inte tänker på dem som något annat än ett. Som mcCarthys dialog.

En parentes. Jag såg trailern till ”Vägen”. Efteråt ville jag hitta ett svinto med vilket jag kunde tvätta bort de nya bilderna. Som var bleka, utspädda.

Min sista punkt. Tror jag.
Spegeln.
Cormac mcCarthys berättelser får mig att se bilder som berör mig på djupet och fullständigt. Hans text framkallar bilder ur vilka jag blir en bättre människa. Och jag tror att måleri, när det fungerar, gör det spegelvända. Bra måleri hjälper oss formulera det som dittills bara existerat som bilder. Sådana bilder vill jag göra. Jag vill måla som Cormac mcCarthy skriver.

Läs mer:
http://www.dn.se/dnbok/den-laglose-moralisten-1.612889
http://dagensbok.com/2001/05/21/cormac-mccarthy-dessa-vackra-hastar/
http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article194417/Jan-Aghed-laser-Cormac-McCarthy.html

Ah. Har jag skrivit om Hindsight Bias här förresten? Kanske inte. Jag läste mycket om Hindsight bias när jag gjorde Lost in Hindsight. Några snabblänkar: Wikipedia, Wisegeek, Less Wrong. Nu så här i tider av tillbakablickande.

Jag då? Nä jag ska inte rekapitulera året. Jag är ju i av-läge. Men några spontana punkter i länkform fixar jag:

• Cormac mcCarthy
• Gunnar Larssons ”nyskapande måleri”
• Pietro Annigoni

Och här kommer ett nyårslöfte. Jag ska skriva om dessa punkter innan januari är slut. Nu är det inte något att skryta om, Nyskapande måleri kom ju ut i maj och alla har ju redan recenserat färdigt. Cormac mcCarthy är jag väl inte ensam om att ha läst. Annigoni är ju inte heller min upptäckt, även om färre känner till honom … eller det vet jag ju inte alls. Oavsett. Jag har redan börjat på utkast till texter om dessa herrar och deras gärningar. Dessutom har jag nästan en text färdig om olika skolformer och varför jag tror den där idén, som alla tycks härleda till Christoffer Rådlund av någon för mig outgrundlig anledning, om statlig institution för realistisk/klassisk konst inte funkar. Om ni vill läsa om det kommer ni väl tillbaks. (Jag tror jag ska sätta på den där email funktionen förresten. Jo.)

Men, nu är jag i av-läge. Och ska läsa om hur det egentligen går för Billy Parham. Hörs.

När får eleverna måla fritt?

Den här kommentaren har jag fått vid ett flertal tillfällen, som representant för skolan och som representant för en riktning inom måleri. Jag skulle tro att de flesta som håller på med det jag gör, det vill säga gör bilder som vilar tungt på en hantverksskicklighet, har fått den frågan. Ibland är det en förtäckt kritik det är frågan om. Varför håller du på med det här mekaniska kopierandet, lille vän? Ibland är det ett felslut i all välmening: bra att du lär dig grunder, men sedan måste det ju till ett personligt avtryck för att det ska bli konst/värdefullt/intressant.

Till denna kritik och detta sätt att se träningen har jag två motfrågor. Tror ni att det går att utestänga sig själv från sin duk/papper? Vilket är mer personligt, att stå på händer och skrika i megafon med orange peruk (för att ingen har gjort det förut) eller att sitta ner brevid varandra på en parkbänk och lyssna lika mycket som man pratar?

Ni fattar vilket alternativ jag väljer i fråga två. Första frågan: jag tror inte det. Jag tror verkligen inte det. Tycker Nate sa det så himla bra i reportaget om att kopiera ”mästare” på museer som ett sätt att lära i Sverige!:

- Do you want to paint like him?
- No. … I don’t think that is possible, not because nobody can be that good but because he is an individual, and you can never, as hard as you´d try, get rid of your individuality as a painter.

Ett annat sådant ”internt” exempel är när eleverna på skolan har kopierat teckningar gjorda av Charles Bargue ett par terminer. Notera att vi då pratar om en form av teknisk träning där man ytligt sett inte har någon plats för det egna uttrycket – allt handlar om att kopiera en teckning. Man är färdig, inte när den är fin, utan när den är exakt. Om jag satte upp fem sådana bargue kopior brevid varandra skulle de flesta elever på skolan kunna pricka vem av deras kamrater som gjort vilken. Trots att där inte finns utrymme för skillnader. (Som en parentes är det ofta en stark upplevelse för eleven, när de ser så bra att nyanser som förut var gömda nu blir som en persons… röst.)

Fast jag inser att det där Bargue argumentet inte är så starkt, ni får liksom lita på mitt ord för mycket. Så jag tänkte visa. Som elev på FAA har man en rätt tydlig bild av hur en aktstudie, en modellmålning, ska se ut och vad som krävs för att den kvalitativt ska få godkänt under slutkritiken. Även om man inte har samma modellrum och samma modell så är det ändå exakt samma uppgift, samma tekniska övning. Man skulle kunna tro att alla aktstudier gjorda på FAA ser likadana ut. I värsta fall skulle man kunna tro att en elev blir påverkad av sina lärare, att man skulle kunna se spår av läraren i elevens modellstudie. Well, kolla nedan och säg själva [uppdaterad: Fick lite bättre foton av Nick.].

Akt, Nick Alm, detalj

Akt, Nick Alm, 2009

Akt, Hege Haugen, 2006

Akt, Hege Haugen, detalj

Den övre studien är gjord av Nick Alm, elev på skolan. Den undre är gjord av Hege Haugen, när hon var elev. Hege är sedan två år Nicks lärare. Alltså min poäng här är att det här är två studier som ska uppfylla samma mål (och jag kanske kan gå in mer i detalj vad som krävs av modellstudier vid skolan en annan gång?). Men det är alltså inte fråga om ett … uttryck för någonting. Där finns en modell – hon/han ska på min duk så övertygande som möjligt enligt de här i förväg uppställda kriterierna. Och trots att det är vad många avfärdar som tekniskt/mekaniskt kopierande så … blir det ett fingeravtryck på de där bilderna. Jämt. Det går inte ta individen ur målningen.

Kanske jag ska avrunda? Min poäng är att om det inte går att stänga ute det personliga avtrycket från en duk – ens när man inte enligt övningen ska sätta dit det – varför då söka detta personliga. Det kommer ju ändå. Och för att återknyta till min lite löjliga bild av perukförsedd skrikhals, kanske är det till och med så att om man söker det – då blir det inte personligt? Själv tycker jag åtminstone att det som är jag finns i nyanserna, i tystnaden mellan mina meningar, i hur jag rynkar ögonbrynen på ett visst sätt när jag koncentrerar mig.

Slutligen. Och detta är viktigt (för mig). Det här sättet att måla handlar om vad man har att säga, vilka nyanser man förmedlar – inte så mycket om vilken peruk man har när man säger det.

Om jag fått välja, hade jag velat att det gamla och det nya skulle ha fått existera sida vid sida, lika högt värderade.

Efter att jag surat färdigt och halvt om halvt ångrat att jag skrev mitt förra inlägg, så läste jag lite bloggar. På Karin Stensdotters blogg sades det bra saker, både i kommentarerna och i själva inlägget. Eller här sitter jag och bedömer. Såhär istället: jag gick verkligen igång på den både text och kommentarer. Det här inlägget startade egentligen som ett svar i den kommentarstråden, men så ångrade jag mig – när jag skrivit en halv kilometer. Kommentaren handlade om hur det personliga, det egna är omöjligt att hålla utanför sitt måleri. Eller kanske, tydligare, om varför jag inte köper beskrivningen av traditionell träning som något slags förstadie. Men mer om det imorgon, måste bara fixa lite bilder som illustrerar min poäng först.

Jo, ångrat. För jag fattar väl lika bra som någon annan att skriva sådär inte bättrar på chanserna att de skribenter som jag nämnde skriver om … t.ex Vasa Konsthall utställningen. Och förstår också att de som vill läsa principdiskussioner som håller i ihop, de läser väl inte den här bloggen kanske. Men ändå. Lite strategisk kan man kanske vara. Eller så är jag trött på det. Att vara strategisk alltså.

Varför är det så att när det skrivs om det här måleriet, så fastnar alltid texterna i det principiella? Lars Vilks pratar strategier. Johan Lundberg pratar principer och argumenterar. Anna Brodow och Therese Bohman pratar om och definierar skönhet. Följande slår mig: i denna minidebatt, åtminstonde den del av den som är tillgänglig på nätet, kring Patricnys måleri är det är två skribenter med en inte odelat positiv inställning till det traditionsburna, figurativa måleriet som ensamma står för åsikterna om måleriet i fråga: Jessica Kempe och Anna Brodow (som viger ett litet utrymme åt vad hon faktiskt tycker om Patricnys bilder – och varför). Det är Figurationer debatten all over again. Principer och storvulna defnitionsfrågor. Men få pratar om måleriet i sig. Och allra mest används måleriet som slagträ av de som sig vara positiva till detta måleri. Jag får väl fortsätta fundera på om måleriet i sig är för trist att skriva om, om det krävs en Kempiansk isboll för att få igång de som säger stödja denna sorts måleri. Alternativt att man kan dra principiella/publicistiska växlar på det.

Och just det. Det verkade, det fattar jag när jag läser i efterhand, som om jag surade på Johan Patricny också. Absolut inte. Den där formuleringen blev liksom färgad av att jag var sur på allt det andra. Jag har aldrig träffat Johan Patricny. Jag gillar en del av hans grejer. Som den här. Om jag får tvingas välja mellan Ingres och Sorolla så väljer jag Sorolla alla dagar i veckan. Jag tror inte Patricny gör det – det är väl vad jag skulle ha emot … nä det är vad jag skulle prata med honom om om vi träffades någon gång.

Men tillbaks till mitt nya valspråk. Eller, får man förresten kalla det sitt valspråk om det är någon annan som är upphovsman till citatet? I det här fallet är det Rävjägarn som ska ha hedern. Undrar om jag kan göra det mer mitt om jag översätter det till latin?

Oavsett. Om jag (/Rävjägarn?) fick min vilja igenom skulle vi kanske få mindre principiella debatter? Ska det vara så svårt?

[edit: läste det här inläggett av Per Grunditz efter jag skrivit färdigt, annars hade hans idé om att hälla ut två påsar kanske blivit valspråk?]