Skip to content

Bokslut

03 maj 2010

Hej på er.

Jag gjorde bokslut igår. Säger det något om min karaktär att jag alltid, utan undantag, väntar till sista dagen? Det gick såklart bra. Jag är pragmatisk. Önskar att jag ständigt vore lika pragmatisk.

Nåväl. Nu ska jag göra bokslut över den här bloggen. Också.

Såhär skrev jag när jag startade den här bloggen: ”Ämnen jag gissar, så här innan jag ens skrivit fem inlägg, kommer återkomma är processen kring (mitt) måleri, andras tankar om processer i måleri, funderingar av mer teknisk art. Jag antar också att jag kommer återkomma till den princip diskussion som förs, med varierande intensitet, kring det som lite slarvigt kallas klassiskt måleri. Men vi får väl se.”

Hittills har den listan stått på huvudet. Om jag får säga det själv. Den lilla Processerna-killen med soliga lockar har blivit undanträngd av högljudda Princip-surgubben. Jag trodde, helt ärligt, att ett regelbundet skrivande skulle förändra mitt måleri. Tydliggöra. Det har mest tagit tid från mitt måleri. Tid jag inte ens hade från början. Jag håller den här bloggen ansvarig för att helt oviktiga frågor fått ta alltför stor plats i min tankevärld.

Men skriva är fantastiskt. Jag hade inte skrivit innan. (Putslustigheter undanbedes.) Och jag kommer fortsätta. Men då i en form som inte drar in principgeggan i finrummet, utan i en som tydliggör processer. Helst mina. Förmodligen kommer jag skriva i någon slags essä-form och lägga ut på andreasbirath.com. Vi får se.

Som bokslutspresent får ni en av mina favoritmålningar. Missa inte  utställningen på Akvarellmuseet.

"Indian summer" - Andrew Wyeth

"Indian summer" - Andrew Wyeth

Att kamera eller att inte kamera

16 april 2010

Det här är början och slutet av en vid cirkel. Sedan jag började måla och teckna på heltid har det inte gått en månad utan att jag tagit del av (ibland, men mer sällan, också deltagit i) diskussioner kring fotografiets vara eller inte vara. Dessa diskussioner är ofta polariserade. I ena ringhörnan står puritanerna, de som med stolthet hävdar att de endast jobbar efter naturen (alltså efter modell, eller framför ett objekt som finns i verkligheten) och i den andra de som hävdar att den-eller-den mästaren visst använde foto eller likställt hjälpmedel.

Den här texten har funnits ett tag i min mapp med utkast. Ifrån början handlade den mest om David Hockney. När man pratar om foto vs naturstudier dyker Hockney och hans ”Secret knowledge” ofta upp. Jag såg en dokumentär med Hockney för ett par år sedan. I denna dokumentär visade Hockney på gamla verk, som han sedan försökte återskapa. En lampa blev inte alls lika fin när Hockney tecknade. Och det var liksom hela bevisningen. Om inte jag (underförstått: som är vår tids störste) klarar av det här på fri hand – ja, då kan inte de ha klarat av det heller. Det ett resonemang som haltar betänkligt. Alltså alldeles oavsett om Hockney är vår tids störste ”draftsman”. Nu är han ju inte det. Bildgoogla själva och se. Och då blir ju resonemanget rent av löjeväckande.

Men, nu klippte jag alltså i den här texten. Senast i går läste jag en facebook diskussion i ämnnet som innehöll en del sansade kommentarer. Michael Klein, som startade tråden, tänker t.ex. göra ett experiment: måla samma persons porträtt med foto som referens, och utan (med personen som modell m.a.o). Och sedan jämföra. Men diskussionen innehöll också en del ortodoxa inslag. Och det slog mig, att de ortodoxa fotovägrarna har det gemensamt med fotorevisionisterna att de lägger ett värde i själva referensen. De förra låter oss förstå att deras bilder är lite bättre, helt enkelt för att de jobbat uteslutande från naturen. De senare vill hävda att just deras bilder blir bättre i samma mån som Vermeers blir sämre när vi får veta att Vermeer minsann använde camera obscura, ett slags förvridet balansförhållande. Den här gamle mästaren använde camera obscura – jag använder foto – alltså är mina bilder lika bra som ni säger att hans är, eftersom han inte heller gjorde det på fri hand.

Både fotovägraren och fotorevisionisten missar målet; att göra en bild som berör. Det handlar om att låta ett språk berätta om och spela mot ett ämne. När detta fungerar uppstår magi. En magi som kallas kommunikation. Blir jag inte berörd av en bild spelar det ingen roll om den är gjord av någon som stått på händerna och gjort den, eller om den minsann är en exakt återgivning av ett specifikt rum vid en specifik tidpunkt.

Här klippte jag bort ett gäng exempel, och mina kommentarer. Exempel på målningar, som jag personligen vet är gjorda efter naturen, och som är tightare än andra målningar gjorda efter foto. Jag klippte också bort ett par målningar av Zorn, som man har fotoreferenserna till, som är mer måleriska än en del målningar där konstnären gjort stor sak av att aldrig jobba efter foto.

Kanske får skriva om det här igen. För tillfället får det räcka, jag är tillbaks där jag var i början. När jag lite tagen på sängen hörde klasskamrater upprört avfärda någon målare med ”yeah, but you know, I heard that he used photos a lot”. Kanske han gjorde – men hans bilder har fortfarande mer magi på en kvadratcentimeter än vad alla dina har tillsammans. Sa jag inte. Men tänkte.

Världen blir enklare när man ser den genom ortodoxa glasögon. Det är också lättare att gömma dåligt hantverk bakom en stil, och sedan grädda in denna stil i fluffiga teorier. Och det är som alltid, svårt att hitta sin egen plats mellan svart och vitt.

Faran med branding

21 mars 2010

”Danielle” – Jeremy Lipking, som är en av förgrundsgestalterna bakom Novorealism

Läser om en (till) rörelse inom ”realismen”. Senaste tillskottet i raden av rörelser som säger sig slå ett slag för traditionellt måleri heter NOVOREALISM (de envisas med att skriva i versaler). Här kan man läsa deras manifest. Gör det. Skulle vara kul att höra om ni håller med mig, för nu tänkte jag berätta om vad jag tycker i frågan.

För det första. Det här är marknadsföring. Det står inte explicit i manifestet, men det råder inget tvivel om denna drivkraft. Inget dåligt i det. Ingen annan kommer marknadsföra de här killarna, bra att de fixar skivan själva.

För det andra. Novorealism är det senaste exemplet på en rörelse som (enligt egen utsago) kämpar mot krafter som tydligen aktivt motarbetar alla oss som målar hantverksmässigt och föreställande.

De här två aspekterna är i bästa fall bra för mig, i värsta fall har de inte med mig att göra. Så vad är problemet? För jag har ett problem med Novorealism. Jag har samma problem med Kitsch och andra liknande rörelser. Ibland låter det som att de bara är revolutionärer, att de kämpar för att vi alla ska ta oss ur ”konstvärldens proletariat” (Odd Nerdrum). Ibland skyltar de med att den egna marknadsföringen är målet. Uttalat eller inte, tycks de här två komponenterna vara allestädes närvarande.  Tillsammans ska vi förändra konstvärlden, som ännu inte fattat. Tillsammans ska vi tjäna massa deg också.

Problemet är bara att de där två målsättningarna motverkar varandra. Branding, som ju detta är – att definiera ett varumärke som man, själv, laddar med en rad egenskaper – är till sin natur kortvarig. Ja, relativt kortvarig i alla fall. Relativt den långsiktiga förändring av konstvärlden man, cyniskt eller inte, säger sig vara en agent för. Och det är här mitt problem konkretiseras. De här rörelserna gör egen marknadsföring av det som är mitt. Och ditt. Det som tillhör alla som har ett intresse av föreställande måleri med ett hantverk som sträcker sig bortom kopierande av foto.

Det är paketeringen som är problemet. Inte bara det lite löjeväckande att sätta ett varumärke på sig själv, utan framför allt att i och med paketeringen sätter man ett bäst-före-datum på innehållet.

Jag ska inte bara gnälla. Jag har ett alternativ också. Vad sägs om att fortsätta utvecklas, koncentrera sig på att göra bättre bilder (jag skulle kunna skriva till höstdagjämningen om vad det betyder) och ta fighterna där de dyker upp? Kanske inte ger stålar i år, men förmodligen förbättrar det chanserna för den där Förändringen. På riktigt.

Och vill man inte ställa upp på mitt manifest, då ber jag bara en sista bön om att man ska välja vilket ben man ska stå på. Branding. Eller Förändring. Inte båda, för då äter den förra upp den senare.

i väntan på kameran – en suck

13 mars 2010

Jag ska lägga ut texten om kameran. Lovar. Mig själv, om inte annat.

Men i väntan på det måste jag bara säga något om debatter och kritik av realistiskt måleri. (Kritik, som i feedback, återkoppling.) Jag tyckte att debatten kring utställningen och boken Figurationer i somras var lite sorglig. De som skrev boken och organiserade utställningen kunde säkert inte önskat sig något bättre. För de inblandade, och då menar jag både de konstnärer som deltog och de som indirekt berörs (jag t.ex.), var den däremot sorglig. Sorglig för att allt urartade till en principdiskussion. Det blev en debatt-tävling.

Där jag skulle vilja diskuterat måleriet, blev jag tveksam. Hur ska jag kritisera, som i att försöka formulera åsikter som leder framåt, något som just nu är utsatt för ett bombardemang av nazi-teorier och förminskningar? Alltså för mig själv (och på skolan) är det ju inga problem – där tar jag mig an denna utställning/bok som jag gör med annat måleri. Hur kan jag lära mig något av det här? Vad är bra? Vad är dåligt? Vad gillar jag – och varför då? I den offentliga delen av detta samtal var polariseringen så stark att jag (och jag tror inte jag var ensam) tvekade att lufta sådana funderingar. Det blev för mycket ”fiendens fiende” av det hela.

Jag tycker således det är fantastiskt att Anna Brodow Inzaina på sin blogg har börjat  bena ut begreppen. Läs om ni inte har gjort det redan. I kommentarstråden spårar det dock ur. Igen. Kan vi inte gå vidare? Alltså, istället för att diskutera själva texten (Johan Lundbergs förord i Patricnys utställningskatalog) eller utställning, så blir det en diskussion om vem som sagt vad. Som ett gammalt gift par. I en dålig mening.

Det är säkert intressant för de inblandade, och de visar ju onekligen prov på retoriska färdigheter. Mitt problem är att jag tycker den här delen av konstvärlden i Sverige förtjänar bättre. Det finns en värld bortom Figurationer. Den här delen av Sveriges konstscen är större än Johan Patricny och Odd Nerdrum-sfären. Och, för att vara tydlig, jag tror inte Johan Patricny är så värst betjänt av att agera basebollträ i den här retoriktävlingen. Han, och alla vi andra, förtjänar saklig kritik, och ett resonerande kring definitioner och historisk kontext som leder framåt. Anna Brodow har visat att det går, undrar om andra kan följa efter?

Den här polariseringen tjänar vissa på. Och det är inte vi som målar. Kanske en tanke att beakta.

Den eviga trestegsraketen

10 mars 2010

I kommentarerna till Anna Brodows krönika, som jag länkat till i tidigare inlägg, ifrågasätter Jessica Kempe en del termer. Hennes kommentarer följer ett mönster som jag sett förr. Till leda. Ska vi titta lite på hur det brukar se ut? Vi låter Jessica Kempe utgöra exempel.

Först etableras en tröskel – vilken ism ska man egentligen använda på de målare som vill kunna mer än teckna kroki? Där en del av uttrycket bärs av språkliga nyanser som kräver en hantverksmässig skicklighet (och då bara i marginell mening en materiell skicklighet)? I kommentarerna återfinns bl.a. följande begrepp: klassisk och traditionell realism, 1800-tals naturalism, social realism, 1700-talsklassicism.

Således, en till synes ivrig vilja att definiera exakt vilken ”stil” det är frågan om. Det är ungefär här man märker att begreppen som används, i bästa fall, förpassar måleriet som ska beskrivas till historien. (I sämre fall är de förminskande, men nu höll sig Kempe till de förpassande, så det gör vi med.)

Nästa steg. Att ifrågasätta eventuella termers giltighet utifrån något slags lex Vilks. Om det inte finns konsensus i konstvärlden kring något, så finns det inte. Kempe ifrågasätter till exempel termen klassisk realism (här vet jag inte om hon gör sig dum, eller försöker med något slags trix – jag är inte så retoriskt driven som Jessica Kempe). Finns den? En enkel googling bort hittar man belägg för att den finns. Men det är klart, det finns kanske inte konsesus kring denna term i Jessicas kretsar – och då finns den inte. På riktigt liksom.

Tredje steget. Nu vänder man helt plötsligt. Från att vara ivrig till definition till att påstå att det inte finns någon skillnad. Det är samma. Alla får vara med. Jessica Kempe:

”Jag tycker sammanfattningsvis att konstens isärhållanden idag är helt onödiga. Idag efter postmodernismen – tar samtidskonsten till sig från alla håll. Utan gränser. En naturalistisk hand och expressionistisk form i samma verk.”

Peter Dahl. Från hans akademitid. (www.peterdahl.com)

Perfekt. Om det var sant. Men det är ju just det där med … naturalismen, eller vad man nu ska kalla den. Om man går en kurs i gamla mästares tekniker, för konsthögskolorna har ju verkligen blivit duktiga på sådana, är det OK. Jessica säger att hon har klassisk träning. Av Peter Dahl. Peter Dahl? Herregud. Om man, på ett konceptuellt plan, knyter an till måleri som är äldre än hundra år – så är det också OK. Men om man tycker sig vilja  ha mer, att de språkliga möjligheterna i naturstudier så som de gjordes före 1900 är en förutsättning för sitt bildskapande, ja då blir det nazistkopplingar, förminskande, tystnad, förlöjligande.

Jag vill gärna att det ska vara som Jessica skriver. Att det är löjeväckande med detta exkluderande när vi skriver 2010. Med den trestegsraket hon visar i den där kommentarstråden tycks det dröja innan vi är där dock.

Läs det här!

07 mars 2010

Hej på er,

Jag hade tänkt skriva en sur text om GPs kulturdel. Om en kulturredaktion som, vid upprepade tillfällen, hävdar att debatter och ämnen som rör det figurativa/traditionsburna/klassiska måleriet är avklarat – och sedan inte kan hålla sig. Jag skrev tidigare här på bloggen om årets bottennapp där Svensk gjorde hatbrottskopplingar till just den typ av konst som man inte vill skriva om, eftersom den är avklarad. I dagens GP kan man i recension läsa om det där ”petnoga” måleriet. I en recension som inte alls handlar om den sortens måleri. Som man ju alltså inte säger sig vara intresserad av att skriva om. Bekvämt nog, för kulturredaktionen på GP, finns inte recensionen på nätet. Den här gången heller.

David Hockney, mannen bakom slutsatsen: de tecknar bättre än jag – alltså måste de haft hjälpmedel

Som tur är kan man läsa annat. Som den här krönikan av Anna Brodow Inzaina. Läs den. Där andra snubblar in i principdebatter och definitionsklyverier reder Brodow Inzaina ut begreppen. Man kan tycka att det Brodow Inzaina skriver är självklart, men då målar man antingen inte själv ”gammelrealistiskt” (läs krönikan) eller så får man läsa igen. Det låter självklart för att det är glasklart. http://annabrodowinzaina.wordpress.com/2010/03/05/stor-skillnad-mellan-realisterna-kronika-svd-53/

För övrigt har jag, istället för att skriva den där sura texten, skrivit lite på del två i ”Försvar av måleriet jag älskar”. Den här gången: kameran. Kom tillbaks om några dagar så har jag den nog färdig att läsas.

Bilder som lever

27 februari 2010

Sanningen, Tiden och Historien (Francisco Goya Y Lucientes, från nationalmuseum.se)

Helgen som gick var jag i Stockholm. Delar av ”Immortal Works” (t.ex. ”Through Cataclysm”) representerade Vasa konsthall vid Art Anglais. Man kan väl beskriva hela helgen som ett slags kulturhelg, med tre konstmässor och utökade öppettider på gallerier. För min del inskränkte sig aktiviteterna till att titta på det som ställdes ut på Anglais och ett besök till Nationalmuseum. Jag var på Kulturhuset, men herregud vad mycket folk det var. Bakåt utåt. Jag var på Konstakademin, men då ringde min farmor och ville titta på min målning. Konstakademin och snorkiga kulturkonsumenter vs farmor – det fick bli farmor. Nationalmuseum förresten, är det inte fantastiskt, varje gång jag är där upptäcker jag minst en ny målning som jag liksom tittat på men inte sett förut. Den här gången var det Goyas tur. Den här har jag alltid tyckt vara för … lös. Men nu. Äh, jag babblar. Det var inte alls det här jag skulle skriva om.

Där stod jag på pocketshop och letade lite planlöst efter något att läsa på tåget. En vit bok med ett svart upp-och-nedvänt kors. En ängel på framsidan. Titeln: ”När änglar dör” följt av: ”Jag är Satan. Det här är min berättelse om hur allting egentligen gick till.” fångade mitt intresse. Om man säger så. Andreas Roman. Heter bokens författare. Jag lovade mig själv att inte på något sätt ordvitsa i det här inlägget, men ibland får man liksom ett tecken. Du. Ska. Läsa. Den. Här.

Man kan läsa om när änglar faller på Andreas Romans sida: http://www.andreasroman.com/nar_anglar_dor.html. Jag googlade lite, på den här bloggen finns en text om boken. Läs den, det blir inga fler litteratur-utsvävningar på den här bloggen. Inte efter den där texten om Cormac mcCarthy. Jag skall bliva vid min läst.

Illustration för Det förlorade paradiset av Gustave Doré

I mitt huvud är Andreas Roman kompis med Kevin Smith, Garth Ennis och Steve Dillon. På många sätt. Kanske ett citat från en intervju jag läste med Ennis sammanfattar deras (påstådda) vänskap bäst. Nu orkar/hinner jag inte leta upp den där intervjun… eller kanske var det ett förord till något utav albumen? Hur som, med reservation för att inte helt korrekt citera, avvisade Ennis de våldsamma protester Preacher-serien fick från fundamentalt kristet håll: Hur kan man, som kristen, klaga på det jag gör? Jag bryr mig förmodligen mer om den kristna traditionen än vad många av de som nu protesterar mot Preacher. Varför skulle jag annars ägna år av mitt liv åt den här historien?

Jag tänker på detta (det där är en formulering som för övrigt finns på alla bloggar, nu även på min) och på mitt samtal med en bekant som jobbar på (i?) Vatikanen. Ett samtal om hur det inte görs några nya religiösa bilder. Jag tror på honom när han säger att, om man ser över tiden, så har nyskapandet, återetableringen av religionen avstannat. Gå tillbaks ett par århundraden, hitta Dante, hitta Milton. Hitta en konstvärld som kontinuerligt återvann religionen och gjorde den till sin. Som förstod att i religionens bilder hitta motiv för det allmänmänskliga. Vad har vi idag? Antingen en religiös bildvärld som förvrängs och används som provokation – eller som gammal burkmat. Jag berättade att jag på något konstigt vis upplevt Hammarskjölds Vägmärken som det mest religiösa jag läst av litteratur skriven, säg, de senaste 50 åren.

Undrar vem som skriver 2000-talets Det förlorade paradiset?